Minnen från 1950-talets Hedvigsfors

 

MINNEN FRÅN 1950-TALETS HEDVIGSFORS.

Roland Norin

 Gänget.

På Hedvigsfors var vi ett gäng grabbar som träffades och hade kul med enkla medel. Det var Åke J, Ingemar S, Erik H, jag och kanske någon mer som jag inte kommer ihåg. I skolans slöjdsal fick vi vara och bygga modellflygplan. Det var läraren Ekman och en annan vuxen, Henning Borg, som lärde oss detta.

Läraren P J Ekman i sin Peugeot.

Läraren P J Ekman i sin Peugeot.

Henning kom senare även att inspirera oss att börja fotografera, framkalla och förstora.

Vi hade tävlingar med modellplan och en gång vann jag och stod i Hudiksvalls Tidningen. Ekman visste vad en tilltufsad skillsmässograbb behövde för att få bättre självförtroende. Ibland fick jag t.o.m. köra in hans fina Peugeot i hans äggformade portabla aluminiumgarage.

 

Festplatsen.

Det unika med dansbanan var att den var byggd runt en grov tall med yvig krona. Den som en gång varit där glömde den aldrig, sades det. I tallens krona lyste kulörta lampor när festen var igång. Tallen hade också den inverkan att dansen gick runt banan med automatik.

Musiken som oftast bestod av dragspel, fioler och basfiol ekade vackert mellan Kuntberget och Korpåsen. På båda sidor om den öppna platsen framför banan var olika stånd uppställda. Till vänster närmast ingången var kaffeserveringen inhyst.

Festplatsen drevs, som brukligt är på mindre orter, av byns idrottsförening. Som ordningsvakt tjänstgjorde förre korpralen P E Thor.

F.d. korpralen P E Thor född Östlund 1881.

F.d. korpralen P E Thor född Östlund 1881.

Thor var en vänlig och omtyckt människa som hellre tittade bort än ingrep, men genom sin stränga uppsyn och kroppsliga pondus spred han lugn bland barn och ungdomar och han behövde sällan ingripa fysiskt.

Han såg faktiskt ut som hämtad ur en Astrid-Lindgrenberättelse med batongen dinglade från den omfångsrika livremmen, yvig mustasch och en skärmmössa med stort mässingmärke på det runda huvudet.

Värre var det med vuxna bråkstakar. Det berättas att en gång hade en illbatting brutit av hans gummibatong som användes på den tiden.

Landsfiskalen med följe åkte runt bland de olika festplatserna och då kunde ordningsvakterna få bistånd med eventuellt ingripande.

I min barndom kom ett tivoli på besök. Det var inte ofta vi fick se svartmuskiga fakirer, atleter och riktiga spådamer på bruket och vi barn hängde där med våra cyklar tills dom drog vidare. Vi tyckte oss då ha fått en fläkt av den stora främmande världen utanför Hedvigsfors.

Efteråt ordnade med egna ”dödsringar” att ta sig igenom samtidigt som vi förklarade vad vi skulle utföra, på bruten låtsastyska. Publiken bestod av någon som råkade passera och dekoren fanns i vår fantasi.