Beskrivning av fäbodlivet i Bjuråker

 

Beskrivning av fäbodlivet i Bjuråker skriven av Viola Nilsson.

Viola var lärare vid Holmbergs skola under åren 1946-1963 . Hon fick bl.a. uppdraget av rektor Sven Roos att skriva om fäbodarna som sakta men säkert var på väg att försvinna.

 

Fäbodar.

En gren av boskapsskötseln inom Bjuråker och Norrbo är och har av ålder varit fäbodlivet. Inne i de stora skogarna ligga de små grå stugorna och påminna om flydda strävsamma tider.

En fäbodvall består av en samling små stugor med tillhörande ladugård,” fäjs”. Till stugan hörde också en liten inhägnad med självvuxet gräs, som skulle bärgas och köras hem som vinterfoder. Det var nämligen knappt med höet-Allt som dög att äta för kreaturen skulle tillvaratas och sparas till vintern.

Några av de största fäbodarna i Bjuråker var Nyvallen, Rossåsen, Sebben, Summås, Bäcksvedjorna, Älgåsen, Grönås, Hällåsen, Goåsen, Staven och Trossnarven samt Björsbo, Dyrvallen, och Hallavallen. I Norrbo. Av dessa har åtminstone Sebben och Hallavallen varit i bruk sommaren 1959, medan Hällåsen torde vara totalt förfallen och delvis utplånad. Fäboden låg flera mil från sitt stamhemman. Sålunda hade en av kyrkbybönderna sin vallstuga ända uppe på Sebben.

Boföring.

I början av juni gjorde man sig i ordning att fara till fäboden.  En fäbodpiga lejdes såvida ingen av gårdens kvinnor kunde åtaga sig att vara på fäboden de tolv veckor, man brukade vara där uppe. I äldre tider delades tiden upp i två skift och boskapen togs hem, för att betet i skogen skulle ” växa efter”, som man sa.

När förberedelserna var klara” boförde man” en tidig morgon. Man körde med häst och lasstrilla. Det var mycket som skulle fraktas upp till vallen, som man sa i dagligt tal. Det skulle vara mat, kläder och husgeråd, till och med någon spädkalv eller lillgris i lårar. Vallpigan eller någon ung pojke eller flicka skulle gå till fots och fösa på kor, kvigor, får och getter.

Det var ett råmande bräkande och pinglande av skällor och vallhjonen som hojtade. I början gick det undan värre, men sista milen blev tröttsam för både folk och fä ända tills de gamla korna började känna igen stigen som gick till vallen. Då blev det fart på klövarna.

Äntligen framme.

Det syns en ljusning i skogen, och se, där borta i bergssluttningen ligger hela klungan av små, grå hus och de små ängslyckorna, som lyser gröna av färskt gräs. Alla storma in genom grinden, den gamla hemsmidda nyckeln vrids om i dörrlåset. Dörren går upp. Man stiger in, gör upp eld och börjar bära in packningen. Nu börjar ett brådskande arbete med mjölkning av kor och getter och uppsnyggning av stugan. Råttor och möss har under vintern farit illa fram med stugan. Spismuren kritas, golvet skuras, husbonden som kört lasset, lagar det som behövs och ställer i ordning ved. Nästa dag bär det iväg hemåt med häst och karl. Men snart är alla stugor och ”fäjs” bebodda. Det blir livligt på vallen.

Vallpigans arbete.

Tidigt måste vallpigan upp och mjölka kor och getter. Sen ska djuren följas en bit på väg till skogsbetet. Därpå skall mjölken separeras eller, före separatorns tid, hällas i s.k. siltråg – ungefär 5 dm långa urholkade trätråg. Dessa ställdes på en sval plats, d.v.s. i den svala mörka bod som låg i stugans ena del. Av grädden kärnades smör. Man använde en hög smal cylinder av trä med en stav att stöta upp och ner. I stavens nedre ända var ett kryss av trä. Det var ett mödosamt arbete innan det blev smör av grädden. Av skummjölken gjordes ost ,och av ostvasslan kokades messmör. Vasslan kokades i timtal, tills den blev som en söt, brun gröt. Det fick inte brännas vid och inte fick det bli kornigt ” sand”. Vid regnväder kokade man inne i stugan, men vid vackert väder hade man en eldstad ute att koka vid.

Messmör, färskost och pank.

På hösten kokade man ihop messmöret till mesost. Till midsommarhelgen och slåttern gjordes s.k. färskost och ” pank.”

Färskost tillverkades sålunda: Sötmjölk kokades tills den blev gulaktig. Det tog lång tid. Sen ystades den med kärnmjölk och massan packades i små korgar av vide. När osten sen stjälptes upp så bildade vidjorna i korgen ett mönster på osten.

Pank gjordes av vassla med ostklimpar i. Till detta gjordes avredning av vetemjöl med tillsats av socker och kardemumma.

Själv fick vallpigan leva mest av mjölkmat och bröd . När hösten kom tillkom även bär. Till sovel hade hon ett litet förråd av salt och strömming, salt fläsk, och någon torkad fårbog samt potatis och kaffe. Kaffet var förr blandat med rostade korn och ärter.

Ungdomshelg på vallen.

Ibland kom det främmande från bygden till vallen. Söndagen efter midsommar var det ungdomshelg. Då kom det ungdom av båda könen vandrade på lördagskvällen med musik och sång och med gotta och vetebullspåsar för att undfägna vallpigorna.

Då lektes och dansades tills solen gick upp. De främmande skulle in i varenda stuga och se så fint där var i den lövade och pyntade stugan med broderade ”handkläden” på vardera sidan om dörren, prydessäng med broderade örngott och lakan samt sparlakan och dessutom dukar lite varstans. Allt borde helst vara vävt och broderat av vallpigan själv och utgjorde ett bevis på hennes handskicklighet. På ” lediga stunder” skulle hon sy skjortor och rynköverdelar åt husbondfolket eller sticka strumpor och vantar, om hon var äldre och inte såg arbeta med den fina linnesömnaden.

Hösten kommer.

Under sensommaren var det inte så trevligt alla gånger på vallen. Korna sprungo långt bort på jakt efter svamp- som djuren uppskattade men inte människorna. Då fick vallpigan gå och leta, ropa och locka så det ekade mellan bergen alltmedan mörkret föll tätare, så att hon till slut inte kunde skönja stigen. Om inte koskällan hördes , var det att gå hem och vänta tills korna någon gång inpå natten behagade komma hem med stinna juver och magar. Då måste vallpigan mjölka, fastän det kunde vara mitt i natten. Det var långa, mörka, kusliga kvällar sista tiden på vallen. Skogen stod svart och mäktig runt omkring. Man trodde på ” skråmt” och småfolk och allt möjligt ”oknytt”.

Då var det skönt om husbondfolket hade förstånd att skicka upp gårdshunden. Det kändes då tryggare för de ensamma kvinnorna i höstmörkret. Till lyse hade de elden på härden och några talgljus eller senare fotogenlampor.

 

Hemfärden.

Äntligen kom dagen för hemfärden i början av september. Både vallfolket och djuren längtade till bygden igen.

Det blev stort lass med smörbyttor, ostar, mesostar samt ” färskost” och ”pank” av den sista mjölkningen. Djuren var feta och välfödda och vallpigans förfärdigade handarbeten vittnade om en väl använd fäbodsommar

Första söndagen vallpigan var hemma fick hon rida till kyrkan och sen fick hon vara hedersgäst i gården den dagen. Hon fick känna uppskattning av sommarens idoga tjänande.

Vallen tyst och öde.

Däruppe på vallen är det tyst och öde.

De vilda djuren vågar sig nyfiket fram till stugorna igen.Höststormen skkar träden i storskogen, och vintersnön lägger sig djup och tung över stugtaken vinter efter vinter och till slut ger de vika och brakar ihop om ingen bryr sig om att underhålla stugorna.

Nu ligga de flesta vallar öde. Intet tramp av klövar, råmanden och klang av skällor eller vallpigornas glada lockande höres mer.

Storskogen tar igen det gamla tiders människor med mycken möda byggt upp.

 

Detta har jag inhämtat under mina år i Bjuråker, företrädesvis av framlidna Karin Persson född Bergström, Ramsjö samt av Ella Johansson, Norrhavra.

                                                                                     Viola Nilsson.

 

Bevarat i datorn den 7 nov. 2015  av Marianne Ekblom